O-Ringens start

Europa-turné Under 1960 föreslog jag Svenska Orienteringsförbundets (SOFT) sekreterare Hans Hedlund, att SOFT skulle anordna en turné till de icke-orienterande länderna i Europa och där anordna introduktionstävlingar med landslagslöpare som deltagare. På den tiden tävlade vi på officiella kartor och Mellan-Europa hade minst lika bra sådana som de nordiska länderna. SOFT var emellertid kallsinnigt till idén, varför jag själv fick försöka förverkliga den i någon form. Jag tog kontakt med banläggare i Schweiz, Västtyskland, Liechtenstein och Danmark och fick till stånd tävlingar i dessa länder under två veckor 1961. Det var svenska orienterare som deltog i resan. Nästa turné ordnades 1963, den hade 75 deltagare från Sverige, Danmark och Norge och blev mycket lyckad. Den tredje turnén planerades 1965, men tyvärr lyckades jag inte ordna lämplig övernattningsplats i Schweiz. Därför fick resan ställas in - och jag fick tid över.

Cykeln förebild Jag kom då att tänka på Sivar Nordströms idé: en sexdagars orientering med cykelns sexdagars som förebild. Kontakt etablerades med Sivar och vi kom överens om att försöka ordna en femdagarstävling (för att inte förväxlas med sexdagars) redan sommaren 1965. Vi var emellertid sent ute, men fick hjälp av Skogssport och Idrottsbladet att "fånga in" tävlande. I mina hemtrakter i Skåne hittade vi två orienteringskartor, som Sivar och jag tyckte var tillräckligt bra för att användas för orienteringstävlingar. Den nya kartan vid Frostavallen var dessutom så stor, att Malmö AI (med Yngve Ek i spetsen) kunde ordna både andra och fjärde etappen på den. Sedan var det slut med bra orienteringskartor i Skåne, så första etappen förlades till Hilleröd i Danmark, där Emil Fredriksson lade fina banor. Funktionärerna var emellertid så få, att tävlingens inbjudne hedersgäst och beskyddare, Idrottsbladets chefredaktör Torsten Tegnér, fick hoppa in. Det var han glad över när han några år senare såg 5-dagarslavinen komma i rörelse. Den sista etappen arrangerades vid Karlsnäsgården, norr om Kallinge i Blekinge. Det passade bra, eftersom våra tävlingsdagar var måndag-fredag och påföljande helg hade IFK Ronneby och Skogsvandrarna sina traditionella tävlingar.
Kvällstävlingar Antalet deltagare blev 167. De delades upp på fyra banor. De sammanlagda resultaten räknades ut av Sivar och mig med hjälp av våra fruar. Vi hade sett till att 60-talets främste orienteringslöpare Magne Lystad deltog i tävlingen. Magne var inte i bästa form, men 5-dagarstävlandet (han blev åtta sammanlagt) hjälpte honom att senare på hösten nå en bronspeng vid Nordiska mästerskapen i Norge. Tävlingarna ägde rum på kvällarna och därför kunde flera skåningar - bland dem jag själv - arbeta normalt på dagarna. Claire Ek ledde damtävlingen inför sista etappen, men blev där passerad av Inga-Britt Bengtsson. Jag fick själv en så kallad smakstart med etapplaceringarna 1, 2 och 2, men sedan gick det sämre. Inför sista etappen ledde jag dock knappt, men olyckorna fortsatte, jag blev "bara" trea, passerad av Nisse Bohman (etta) och Sven Andersson. Vi hade för övrigt valt så kallad jaktstart (förste man i mål är segrare) redan första året och det bidrog naturligtvis till den stora succén. Ett par deltagande SOFT-ledamöter erbjöd sig sålunda, att ta över tävlingen i fortsättningen, men vi svarade "nej tack" eftersom vi själva ville utforma den. Varför fick då arrangemanget namnet O-Ringen 5-dagarstävling? Jo, det berodde på att O-Ringen var den enda förening, som både Sivar och jag båda var medlemmar i och vi i O-Ringen ville medverka till att orienteringstävlingarna blev mer sportsliga. De kommande åren engagerades fler och fler O-Ringare, bland andra Rolf Jacobsson (fyra 1965) och Nils-Göran Albinsson (nia 1965).

Administrativt geni Vi fick fin PR genom Idrottsbladets chefredaktör Torsten Tegnér, som fattade att detta skulle bli något stort. Under åren framöver betydde sedan Nils-Göran Albinsson oerhört mycket för arrangemanget. Det var han som föreslog, att vi skulle göra en massmönstring, med alla klasser, av tävlingen. Han var tävlingsledare under elva år och han var något av ett administrativt geni. O-Ringens roll blev så småningom att ta hand om utlänningarna och det har man gjort sedan de första öststatsländerna bjöds in.