Johan Hallgren: Mitt bästa O-Ringenminne

En av Sälens banläggare berättar om sina bästa O-Ringenminnen

O-Ringen, är inte det lite som lumpen. Varje enskilt ögonblick är kanske inte lustfyllt men det blir minnen som man bär med sig tills man dör.

Etapp 4 vid O-Ringen i Örebro, t.ex. då Maria hade duschat fick hon vrida ur handduken innan hon skulle torka sig för det regnade så mycket.

Vid O-Ringen i Halmstad hände många roliga saker i vår familj.

När vi hämtade husvagnen var jag som vanligt stöddig och sa, jag har koll men vi hann bara komma ut på vägen och in i rondellen innan vagnen hoppade av kroken och nästan körde om oss.

Sista dagen när grannen skulle åka hem mot Umeå höll vår vagn på att åka med eftersom torklinan (som var av norrländsk kvalité) fortfarande satt fast i vår husvagn.

Senare på kvällen satt vi och myste utanför tältet. Ida var inne i husvagnen och stängde dörren på vägen ut. Tyvärr var nycklarna på insidan och alla fönster var stängda.

När vi sen återlämnade husvagnen så han vi köra nästan 5 mil innan vi kom på att sidobackspeglarna (som också skulle återlämnas) satt kvar på bilen.

Som sagt, varje enskilt ögonblick var kanske inte lustfyllt, men minnena sitter fast för alltid.

Annat jag tänker på runt O-Ringen är; när man mitt i natten går till toaletten och möter andra nattvandrare som likt zombies skall lätta på trycket, eller man tidigt på morgonen borstar tänderna och koncentrerat hälsar på sina medtävlare, eller när man snackar vägval över diskbaljan efter tävlingen.

Ett fint minne är från O-Ringen i Falun, 1986. Som alla O-ringen hade det varit en kanonvecka och det var dags för den viktiga 6 etappen. Att tillsammans med alla trevliga orienterare träffas och umgås efter en veckas orientering, det var liksom klimax på veckan.

Det här året var det avslutning uppe vid Högbo som ligger ovanför Lugnet i Falun. Det hade varit trevligt och klockan var över tre på natten när det var dags att gå hemåt. Jag slog följe med en norsk jente och vi vandrade mot hoppbacken och tältstaden. Vid hoppbackarna började det ljusna och vi bestämde oss för att gå upp i tornet på stora backen. Högst där uppe såg vi solen gå upp till en ny fin dag. Det var en härlig sommarnatt och utsikten var magnifik med sjöar, berg och skog.

Jag var fylld med vemod för att O-Ringenveckan var slut men samtidigt kändes en lycka för den fina sport som vi håller på med och det vackra land vi bor i.

Copyright © 2015 O-Ringen AB. Alla rättigheter förbehålls.   |    En webbsida från Limepark byggd i SiteVision