Del 1 Uppför och Utför

Terrängen som väntar på O‑Ringen 2018 i Örnsköldsvik är inte en terräng som jag kan kalla hemma. Jag har sprungit en del värdetävlingar i området, och jag tränade där en del (för lite!) under mina år som student i Örnsköldsviks nordliga grannstad Umeå.

Jag tar mig an uppgiften som tekniktränare inför O-Ringen med en stor portion ödmjukhet och respekt för den terräng vi alla kommer att möta. Jag är ingen expert på norrlandskusten, och mina tankar kring teknik och taktik är inget facit för den här terrängtypen. Det är helt enkelt ett försök att beskriva hur jag själv kommer vilja ta mig an de tekniska utmaningar som väntar.

Jag tänker också att en av de häftigaste sakerna med orientering är att vi alla har olika styrkor som det gäller att utnyttja, och det betyder att du som läser det här kanske har egenskaper som jag saknaroch därför kan hitta andra lösningar som passar just dig på de sträckor och vägval som ges som exempel. Något av det mest speciella med terrängen kring Örnsköldsvik är de långa, ofta väldigt detaljrika och även i stunder branta sluttningar som finns. Det betyder en rejäl fysisk utmaning med långa stigningar som kommer suga i benen (liksom långa utförsbackar som även det kräver viss träning), men även en stor teknisk svårighet. Mitt i den där tröttheten och med stumma ben ska det orienteras på detaljerad kurvbild. Sluttningarna är obarmhärtiga, ett misstag blir lätt stort eftersom sluttningarna är stora.

Viktigt med en plan

En O-Ringenvecka är många kilometer orientering som ska löpas, många kontroller som ska besökas. En tydlig taktik för hur du vill genomföra din orientering är superviktigt för att maximera chansen att spika så många av kontrollerna som möjligt. I teorin är det enkelt; först gör du en plan för sträckan som väntar, sedan genomför du orienteringen på sträckan enligt den planen. Det krävs disciplin för att konsekvent planera varje sträcka på en bana, och det krävs fullt fokus för att alltid genomföra planen felfritt. Fokus denna gång blir uppförs- och utförsorientering. Att springa uppför ställer krav på att balansera fysisk ansträngning med precision tekniskt; för nära ditt max fysiskt och risken för misstag ökar. Att springa utför är samma balansgång i annan tappning; det finns chans att springa riktigt fort utan så hög fysisk insats, och således chans att spara värdefull tid, men klarar du att spika kontrollen när du flyger fram i utförsbacke? På nästa sida kommer fyra exempelsträckor, och en beskrivning av hur jag tänker mig att jag skulle vilja ta mig an dem.

Uppför, orange bana

Kontrollen sitter på högsta höjden, och längs vägen finns en mosse som kan fungera som bra attackpunkt. Stanna upp, ta en noggrann riktning, spring iväg. Försök att hålla blicken lyft och inte ner mot skorna trots att det är jobbigt i backen. När jag passerar mossen skulle jag titta på kompassen ytterligare en gång, om jag inte redan har gjort det verkligen skapa en bild i huvudet av hur kontrollen sitter där uppe på höjden, och sedan ta mig sista biten upp mot kontrollen.

Utför, orange bana

En sträcka där du verkligen kan tjäna tid på att göra första delen av sträckan bra. Istället för att bara rusa ut från kontrollen rakt mot nästa skulle jag vika lätt höger, och trots att nästa kontroll sitter på lägre höjd än den jag är vid, faktiskt klättra en kurva i början. Nu kan jag följa åsryggen hela vägen ut mot kontrollen, och eftersom jag är heltEn sträcka där du verkligen kan tjäna tid på att göra första delen av sträckan bra. Istället för att bara rusa ut från kontrollen rakt mot nästa skulle jag vika lätt höger, och trots att nästa kontroll sitter på lägre höjd än den jag är vid, faktiskt klättra en kurva i början. Nu kan jag följa åsryggen hela vägen ut mot kontrollen, och eftersom jag är helt säker på att jag är på rätt ås kan jag hålla hög fart. Jag kollar av höjderna längs vägen, och springer med blicken högt och brett för att se skärmen när jag väl är inne i ringen.

Uppför, svart bana

Sträckan startar längre ner i sluttningen, där kurvorna är slätare och inte så krulliga. För mig betyder det sämre sikt, och att jag måste lita mer på kompassen än på den goda sikten. Jag ser att det finns ett vägval i lätt högerbåge med släpstig en bit, men kontrolltagningen ser om möjligt ännu svårare ut därifrån än under strecket.

Jag skulle välja att gå rakt på, med fokus på riktning första delen av sträckan tills jag kommer upp i den lite öppnare skogen. Väl där fortsatt koll på kompassen, men med blicken lyft för att optimalt utnyttja att sikten antagligen är riktigt bra. Jag skulle pricka av höjden med brant på efter ungefär halva sträckan, och sedan om möjligt vara än mer noggrann sista biten. Branten innan kontrollen blir min sista riktigt säkra punkt, och därifrån förlitar jag mig på noggrannhet och tålamod; kontrollen kommer att komma, jag bara fortsätter framåt till jag ser skärmen. Att i sluttningen lägga sig en gnutta till höger eller vänster om strecket gör att jag kan fokusera blicken åt ett håll när jag närmar mig kontrollen, och jag slipper ha ett riktigt lika brett fokus sista biten, vilket gör att jag kan hålla lite högre fart.

Utför, svart bana

En lite längre sträcka, där jag så stor del som möjligt vill kunna springa med riktigt hög hastighet. En vänsterbåge är förvisso lite längre, men det gör att jag kan springa riktigt fort ganska långt på sträckan eftersom det finns stora punkter jag kommer kunna se.

Jag måste inte fysiskt passera alla punkter jag vill se, det kan räcka att se dem på avstånd. Jag kommer se de stora branterna, och när jag närmar mig kontrollen vill jag ha ringhöjden som en bra säker punkt. Sista biten ner mot kontrollen förlitar jag mig på riktigt noggrann riktning, och liksom på sträckan uppför krävs det självförtroende och tålamod att våga fortsätta i rätt riktning ända in i skärmen. Jag är uppmärksam på avståndsbedömningen, och jag fortsätter ha blicken ganska brett på väg ner i sluttningen.

Copyright © 2015 O-Ringen AB. Alla rättigheter förbehålls.   |    En webbsida från Limepark byggd i SiteVision