Ledare: En kultur, två kulturer, många kulturer

Dagens ledare reder ut orienteringens förhållande till mångkultur.

Fransmannen Patrick Tessier är ute och jagar kontroller i de svenska skogarna. Foto: Per Gustås

Igår publicerade SVT nyheter en text som kritiserade mångfalden inom orienteringssporten. Orienterarna framställs som en homogen grupp med mycket medel-Svensson och akademiker. En avsaknad av etnisk och kulturell mångfald. Till viss del stämmer detta. Jag studerade själv på ett orienteringsgymnasium där samtliga i min årskurs gick högskoleförberedande program. Jag har så gott som aldrig stöt på en invandrarfamilj vare sig i klubbverksamheten eller på distriktstävlingar. Det finns ett tydligt mönster över vilka som blir orienterare. Det är i hög grad en familjesport som går i arv. Är det orienteringssportens ansvar att försöka få till en förändring och varför har det blivit såhär?

Vårt kulturella arv spelar roll

I boken Soccer vs. The State, skriver Gabriel Kuhn om hur fotbollen etablerades i Australien. Av naturliga själ präglades den forna brittiska kolonin av anglosaxisk kultur under mitten av 1900-talet. Det fanns en fotbollsliga men det var cricket och rugby som var de dominerande sporterna i Australien. Efter andra världskriget kom det stora invandrargrupper från Europa. Det var italienare, greker, turkar med flera. Dessa grupper anpassade sig inte till den anglosaxiska kulturen och började spela rugby. Istället startade de sina egna fotbollslag. Fotbollen blev en sport för den immigrerade arbetarklassen. På samma sätt som det var naturligt för de italienska immigranterna att ta med sig fotbollen snarare än att ta till sig en ny sport, är det få invandrargrupper i Sverige som är familjära med orienteringssporten. Orienteringssporten växer globalt men Syrien och Afghanistan är än så länge inga framstående orienteringsnationer. Det är svårt att rekrytera personer som inte har med sig orienteringen som en dal av sitt kulturella arv.

Det finns större strukturella problem

Orienteringssporten är relativt liten men visst är det eftersträvansvärt med mångkultur även i en liten sport. För att komma till rätta med problemen tror jag dock att de mest effektiva åtgärden sker på högre samhällelig nivå. När invandrarbarn med arbetarklassföräldrar och akademikerbarn bor i samma område, går i samma skola och leker med varandra kommer antagligen en och annan ungdom som aldrig hört talas om orientering att dras med till en nybörjarkurs en onsdagskväll. Då dröjer det inte länge innan Afghanistan har representanter på ett orienterings-VM. De allra flesta klubbar är villiga att ta emot så många nybörjare som möjligt. Särskilt mindre klubbar på den svenska landsbygden skulle må bra av en stor kull nya orienteringsungdomar. De stora segregationsproblemen i Sverige är större än orienteringssporten.

Den mångkulturella orienteringssporten

Att påstå att orienteringssporten saknar etnisk och kulturell mångfald rent generellt känns dock lite magstarkt. Sverige är världsledande inom orientering och orienterare från hela världen söker sig till Sverige och Norden för vår terräng och våra klubbar. Framförallt bland toppklubbarna är mångfalden väldigt stor. Av de löpare som kommer till Sverige för att representera svenska klubbar är det även en hel del som bosätter sig i Sverige och är delaktiga i klubbverksamheten. Om man pratar med inbitna orienterare från andra länder kan de sitt modersmål, engelska och lite svenska. I alla länder finns det några som kan harva sig igenom ett nummer av Skogssport på knackig svenska. Man skulle kunna hävda att orienteringssporten till och med är en kulturell mötesplats.

Stora orienteringsevenemang som O-Ringen är definitivt kulturella mötesplatser. I år har vi deltagare från samtliga världsdelar. Det är inte så många sporter som har det på sina evenemang.

Per Lindman

Copyright © 2014-2018 O-Ringen AB. Alla rättigheter förbehålls.   |    En webbsida från Limepark byggd i SiteVision