Ledare: Orienterare är man framförallt i hjärtat

När eliten har vilodag drar övriga O-Ringendeltagare till sig uppmärksamheten.

Foto: Per Gustås

En sport för alla hela livet

En sak som gör orienteringssporten unik är det stora åldersspannet mellan de äldsta och de yngsta deltagarna. Inom andra idrotter är det betydligt vanligare att man lägger av helt när man slutar sin idrottssatsning. När jag var liten grabb var vi ett gäng på 20 pojkar som spelade fotboll i Torstorps IF P96. 10 år efter att jag slutade känner jag inte till en enda från mitt gamla fotbollslag som fortfarande är aktiv inom sporten. Häromdagen satt jag och kollade på sportnytt och blev totalt överrumplad av det faktum att Sveriges bästa simmerska Sarah Sjöström var äldst i VM-finalen i hundra meter fjäril. 25 år gammal beskrivs hon som en veteran.

På O-Ringen är det annorlunda. Framtidens orienterare får sina första orienteringsupplevelser på miniknat och i inskolningsklass. Elitlöpare delar tävlingsplats med motionärer. Vissa har sprungit O-Ringen många gånger. Andra kanske testar orientering för första gången. Orienterare finns i alla former och modeller. Orienterare är man framförallt i hjärtat. Mest imponerad blir jag dock av de allra äldsta deltagarna på årets O-Ringen. Årets äldsta klass är H90. I klassen är det två deltagare, Curth Svensson Skåneslättens OL och Gösta Hansson Bromma-Vällingby SOK. Efter två etapper skiljde det endast 25 sekunder mellan de gamla rävarna och det var upplagt för en duell, man mot man. På dagens tredje etapp startade Curth 09:07 och Gösta 12:52, ett rejält startmellanrum och ingen risk för hänglöpning. Curth tog sig runt den 1,9 km långa banan på 74 minuter och 20 sekunder. För Gösta blev det en tuffare dag och tyvärr blev det bara två kontroller idag. Den extrema hettan kring lunchtid och en rejäl slalombacke kan definitivt ha haft betydelse. Hur som helst måste båda ses som hjältar och förebilder för alla oss andra. Om vi kan hålla oss i god form och göra det vi älskar när vi är 90, då får vi vara väldigt nöjda.

Swingpjattar och nalensnajdare

Redan när Curth och Gösta var unga belystes orienteringens hälsobringande effekter. År 1943 var de bara tonåringar i en värld drabbad av världskrig. Orienteringssporten har sitt ursprung inom militären och när det var beredskapstider var orienterarna eftertraktade hos de olika kompanierna för deras förmåga att navigera samt deras goda hälsa. I Orienterarnas årsbok från 1943 argumenterar Bertil Nordenfeldt för att massidrottsevenemang har varit viktiga för folkhälsan och intresset för idrott och motion. Han riktar även en känga mot den osunda livsstil som stockholmsungdomarna ägnar sig åt.

Ernst Rolf besjöng en gång i en av sina populäraste melodier de muntra vanorna hos Putte, ögonstenen:

Komma hem klockan fem, det med kläm…

Kanhända har vår ögonsten, swingpjatten, tagit dessa morgontidiga vanor i arv efter salig Putte och hyllar principen ”den som ej natten gör till dag, han ej leva förmår”. Man skulle dock knappast tro det. Ty inte ens swingpjatten eller hans andliga frände nalensnajdaren kan väl helt undgått att ryckas med av den sportigare och sundare anda, som under de 20 åren sen Puttes tid satt sin prägel på stora delar av vårt folk.

Jag är inte lika hård som Nordenfeldt mot festprissar, men då som nu kan man skönja de positiva effekter som stora idrottsevenemang har på folkhälsan. Att uppemot 20 000 ger sig ut och orienterar i de östgötska skogarna är inte bara fördelaktigt för den direkta hälsopåverkan som ett orienteringslopp har. Det ökar även intresset för sporten och motiverar folk att ge sig ut och motionera.

Orienterare är man i hjärtat

Jag skrev tidigare att man framförallt är orienterare i hjärtat. En anledning till att orienterare finns i alla åldrar är att det är så roligt. När man väl fastnat för sporten går det nästan inte att sluta. Jag hittade även här ett exempel från förr. År 1939 hade andra världskriget precis brutit ut. Alla ville ha fred så fort som möjligt men vissa av andra anledningar än andra. I Orienterarnas årsbok från 1939 skriver Karl Lagerqvist om sin önskan att få komma ut i Europa och orientera igen.

Jag önskar bara, att vi svenska orienteringsgrabbar någon gång i framtiden, när det åter blir fred i världen, kunde samla ett starkt och livlustigt gäng i ett par bussar och pila ner över den tyska autostradan till Tyrolen för att ta ett nappatag med de muntra gossarna i lederhosen och gryende biermagar.

Orienterar gör vi för att det är det bästa vi vet. Dessutom mår vi bra av det. Njut av resten av veckan och sluta för guds skull aldrig att orientera!

Per Lindman

Copyright © 2014-2018 O-Ringen AB. Alla rättigheter förbehålls.   |    En webbsida från Limepark byggd i SiteVision